Tänkte ta upp något som kanske inte är så chockartat för en del som känner mig väl. Jag har redan tagit upp detta med familj, pojkvän och arbetskollegor. Mitt liv har inte varit det lättaste då jag har levt med något som gör att jag kan bete mig konstigt åt, och som har hindrat mig från att vara en person jag egentligen vill vara. Jag har inte fått det diagnosticerat, men bland alla dessa symptom så passar jag in. Jag tänker göra en utredning för att få det mera bekräftat för mig själv, och ska försöka få hjälp med detta. Tyvärr så har jag insett mer och mer att jag har lidit och lider fortfarande av något som kallas för social fobi. För er som inte vet vad det innebär så kan ni läsa mer om det här:

http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Social_fobi

Jag har hela tiden haft en aning om vad som varit fel på mig i alla dessa år, men förnekat och dolde det, för att jag skämdes. Jag hade mycket med frånvaro i skolan. Isolerade mig, var arg, ledsen och deprimerad. Jag går fortfarande och tänker på de saker jag har sagt lite dumt för 10 år sedan, och mår psykiskt dåligt av det. Jag har oftast stängt det inne, vilket resulterade i att jag blev ilsken och tog ut det på min familj och pojkvän (dem enda jag känner mig trygga med). Jag funderar hela tiden på vad folk tycker om mig och hur de tänkte när jag gjorde bort mig. Jag sitter och tänker på hur jag hela tiden ska bete mig, så att personerna i min omgivning inte tycker att jag är konstig. Jag kan under ett samtal tappa tråden lätt och ibland stamma av bara ren nervositet. Att bara prata i telefonen är en stor utmaning för mig.

Det är mycket som jag har försökt jobba på och jag har personer i mitt liv samt hundintresset att tacka för. Trots att det har blivit en förbättring idag. Så finns känslorna om att undvika människor och nervositeten kring dem fortfarande där.

2017 är tanken att jag ska utbilda mig som schäferdomare, men för att kunna genomföra utbildningen så måste jag få hjälp med min sociala fobi. Många kanske tycker att jag inte är mogen för att kunna ge mig ut och döma. För mig är det istället ett bra sätt att ta i tu med mitt problem (vilket jag egentligen skulle gjort för länge sen), och kunna genomföra det jag allra helst vill göra.

Får bara ångest bara jag tänker på att jag snart ska publicera detta inlägg på min blogg, men jag behöver göra detta. Detta är ju trots allt enklaste vägen att komma ut med detta, och få mig inse att jag behöver hjälp med min fobi.